LitteraturMagazinet har startat en skrivarskola och jag tänkte hoppa på den för att kicka i gång mitt skrivande. Just nu känns det som om mitt skrivande måste ta en annan väg än jag tänkt, att de romaner jag planerat inte känns rätt längre. Vi får se vart vingarna bär så småningom, men nu tänkte jag i första hand komma i gång med att skriva texter igen och vad kan vara bättre än att göra de skrivövningar som Skrivarskolan erbjuder? Här kommer min text som jag skrivit till den första övningen. Det är en klassiker. Ta en mening från en bok, utgå från den och skriv i 15 minuter. Min första mening kommer denna gång från boken Den femte systern av Mårten Sandén och detta blev vad som hände med den meningen i min tappning:
Han räckte henne det ena glaset, men Jannike skakade på huvudet och tog en klunk
vatten istället. Hon måste hålla huvudet klart, det gällde att vara fokuserad.
Att Markus ens kunde tänka på sprit just nu gjorde henne
förbannad.
”Fattar du inte att det är allvar?”, sa hon
irriterat.
”Vadå, en liten stänkare bara. Det kan väl inte vara så
farligt?”
”Nä, nä, men då kör jag”, sa Jannicke och slet bilnycklarna ur
handen på honom. ”Så kan du sitta där och supa.”
”Men jag ska inte bli
full”, sa han lite trumpet.
Jannike satte sig bakom ratten och Markus
gick runt bilen och steg in på passagerarsidan. Hon startade bilen, backade ut
från uppfarten. När hon svängt ut på vägen stannade hon till en liten stund
innan hon la i växeln. Hon tittade upp mot huset. Här hade hon alltså växt upp.
Levt hela sitt liv. Nu såg hon det för sista gången. Det var en liten känsla av
sorg som fladdrade till inom henne, men hon visste att det var tvunget. Det
fanns ingen väg tillbaka längre. Livet var förändrat. Inget var som förr. Allt
hon hade nu var Markus, de få saker de packat med sig i bilen och bensin som
skulle ta dem några timmar bort. Förhoppningsvis till någonting
bättre.
Markus hade fört sina föräldrars sommarstuga på tal. Att den var
ett perfekt ställe att hålla sig undan på. Den låg djupt inne i skogen, en liten
sjö bara några minuters gångväg bort. De skulle få vara ifred. Ingen hittade dit
av en slump, det fanns inga andra hus i närheten. Där kunde de vara ifred tills
allt hade lugnat ner sig. Om det lugnade ner sig.
Jannike körde i väg.
Markus tog en klunk till ur glaset. Det var mer i det nu än nyss, så hon antog
att han helt enkelt slagit ihop de två glasen i ett.
”Bläng inte på mig
så där”, sa han surt. ”Det får mig lugn.”
”Hur nån nu kan vara lugn när
allt är åt helvete?!” Jannike nästan fräste åt honom.
”Gumsan, ta det
lugnt.” Han smekte henne försiktigt på armen. ”Vi klarar det tillsammans.
Ok?”
”Ok”, svarade hon och log mot honom. ”Vi klarar det.”
När de
kom ut på motorvägen var den nästan öde. De mötte enstaka bilar men de flesta
satt nog hemma med sina nära och kära en dag som denna. Men det fanns alltså
fler än dem som var på väg. Antagligen hem till säkerheten. Kanske var det någon
mer som, liksom dem, var på väg bort. På väg mot en osäker framtid. Bort mot det
okända. Bort mot en ny början.
När de kört en dryg timme pekade Markus ut
avfarten från motorvägen. De körde in på en mindre väg och snart svängde de av
från den också, in på en skogsväg.
”Är det långt kvar?”, frågade
Jannike. ”Bensinmätare är nere på rött.”
”Vi klarar oss”, svarade Markus.
”Det är kanske en timme kvar att köra, men bensinen räcker nog.”
Vägen
slingrade sig fram mellan träden. Jannike hade aldrig sett så mycket skog någon
gång. Inte ett hus så långt ögat når och eftersom det börjat mörkna var det
svårt att se. Hon tvingades att köra långsammare än hon egentligen ville. Hon
ville komma fram fort. Få packa ur bilen. Få ordning på sommarstugan. Bädda en
säng och krypa ner i Markus famn och gråta. Gråta. Gråta. Världen hade plötsligt
blivit så fel. Så inihelvete fel. Paniken började trycka i hennes bröst och hon
kände att hon var nära att börja hyperventilera.
”Har du nån sprit
kvar?”, frågade hon.
Markus rotade runt i sin ryggsäck och räckte henne
flaskan och hon tog en klunk. En liten klunk skulle inte vara hela världen och
hon behövde stoppa paniken. Den fick vänta på att bryta ut. Framme i stugan
kunde hon bryta ihop. Spriten värmde i hennes strupe.
”Där framme är
avfarten”, sa Markus och pekade.
Jannike kunde inte ens se vägen. Det var
inte ens en väg, det var i det närmaste en liten skogsstig. Hon svängde upp och
bilen skuttade fram på den lilla vägen. Efter några hundra meter öppnade skogen
upp sig och stugan blev synlig. Trots att det var mörkt såg hon att det var ett
vackert ställe. Hon visste inte hur länge hon och Markus skulle bli kvar, men
hon kände direkt att det skulle bli okej. Det här var början på framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar